Det känns som om jag har levt i en helt annan värld. En värld av bortträngda känslor som hela tiden vill komma upp till ytan. Samtidigt har det nog alltid funnits ett svagt hopp. En liten låga inom mig som vägrar slockna. En liten förhoppning om att det kanske ska bli han och jag igen tillslut. Jag hade det jätte trevligt igår, och det var när jag såg honom gå i morse som jag insåg att det är över. Den lilla lågan inom mig blev allt svagare, och tillslut slocknade den. I och med att den försvann kom alla känslor tillbaka och praktiskt taget ”slapped me in the face”. Det är över nu, det kommer inte bli något… Jag som helt ärligt trodde att jag hade kommit över dig! Tydligen inte.. När jag insåg det började jag gråta. Jag som nästan aldrig gråter.. sen brast det. Alla känslor som jag skjutit undan, ignorerat under alla år slet sig lös, glaset rann över, det blev för mycket. Jag har inte gråtit såhär mycket på evigheter, kanske till och med aldrig. Allt kom upp; periodvis jobbig barndom, alla nära och kära som jag har förlorat, som jag nog aldrig riktigt har gråtit ordentligt över, korkade beslut, nuvarande problem i familjerna, mitt meningslösa, mållösa liv… Vad hände liksom? Varför kom allt nu? Varför har jag låtit mig själv bli såhär? Jag har inte lyckats göra något alls idag. Har bara legat i sängen hela dagen, varken ätit eller sovit. Bara varit ledsen, haft svårt att andas, panikångest. Har velat ringa, velat prata med någon, men just nu är jag rädd att det bara blir värre. Jag har istället sagt till folk som hört av sig att allt är okej, försökt upprätthålla illusionen om att allt är som det ska. Saken är den att jag inte kan beskriva känslan inom mig just nu. Vad ska jag säga? Att jag är ledsen för saker som hänt för massa år sedan? Att jag inte kan acceptera att vissa människor inte finns längre? Att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, och att jag egentligen inte har åstadkommit ett skit under mina snart 21 år? Hur det yttre trycket från människor i min omgivning tär på mig. Kanske jag ska berätta om min ständiga rädsla att förlora någon jag älskar? Speciellt dessa tider, då allt fler människor jag känner och tycker om går bort… Att allt detta, och mycket mer ger mig något som liknar panikångestattacker?
Och vad är detta inlägg? Ett patetiskt rop på hjälp? Jag skulle nog helst vilja se det som en del av någon healing process. Ett sätt att prata om det, men samtidigt inte Prata, om ni förstår vad jag menar. Men jag vet inte…
Kanske det börjar kännas lite bättre nu, efter att ha skrivit detta? Fått ur mig lite känslor.. Jag vet inte, är nog fortfarande ganska bedövad, får se i morgon. Och angående honom, skippa ”I told you so” kommentarerna. Jag känner att jag inte riktigt behöver dem nu.
Tjejer, speciellt Maja, FÖRLÅT för att jag lägger ut detta på bitterbloggen. Jag vet att den inte är till för sånt här.. Men det är människor som läser min blogg, som jag inte vill ska läsa detta. Ingen annan utväg.. Det måste ut ur mig, annars spricker jag. Ni får bli arga, irriterade, ja vad som helst… men förlåt…
Jag älskar er!
<3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
det är okej, bättre att det kommer ut än att det stannar inne...och det där med att du inte åstadkommit något under dina 21 år är bajs..om man lever tills man är 80 år har vi alltså 60 år kvar att leva, det är jävligt mycket...vid 40 år, som förövrigt är jävligt gammalt kanske inte jävligt men gammalt, har man alltså levt halva livet och har halva livet kvar att leva. och det är ju långt..så du har gott om tid att komma på vad du ska göra. och jag tror verkligen på ordspråket "tiden läker alla sår" men om det inte gör det så mildrar tiden dom iaf...håll ut älskade vän:)
Du är ledsen - allt detta är bittert. Alltså passar det in i bloggen. Vem av oss 20-åringar (Förlåt men - JA! Jag är med i det gänget!) har egentligen åstadkommit ngt stort? Vi alla gör små saker som förändrar någons liv. Du har på något sätt förändrat allas våra liv. och det är vi glad för! Gråt som du aldrig har gråtit, ring en vän mitt i natten om du vill, eller strunta i det och bara tänk på att vi finns här och tänker på dig. Älskar dig flickan. <3
Tack flickor, ni är bra! <3 T
Detta inlägg passar väl fint här gumman! ibland behöver man bara skriva av sig och då är även ens egen blogg för offenetlig! Jag håller med vad angie och majlis skrivit! Du har visst åstadkommit massor, du kanske är en av de som jobbat hårdast av oss.. 21 år är inget, vi har precis börjat livet, vi har massor kvar framför oss och allt det där med vad man ska bli och så, det kommer! bara slappna av, njut av din ungdom, se på framtiden med ett leende på läpparna och lev i nuet, vet att detta är svårt men man måste försöka!! Ring när du vill gumman, dag som natt! finns där för dig always and forever!!
Älskar dig!
Skicka en kommentar